Kanelbullens dag
Idag är det kanelbullens dag och självklart ville jag ha en till kaffet. Kanelbullen är i mina ögon underskattad och bortglömd i hyllorna där den konkurrerar med wienerbrödet. Mathias hade köpt nybakade bullar från Brynolf bagare på vägen hem från brukshundklubben. Enrico gjorde sitt bästa för att tigga sig till en bit, men hans matte är stenhård. Bilringar som bullarna resulterar i är till för människor. :-) Längtar redan efter semlorna i januari. Jag = gottegris? :-)
Imorse ville inte Enrico äta sin mat. Om han inte äter så är något galet. Hittade ett litet sår i nosen igen. Den här lilla sprickan hoppas jag läker av sig självt. Jag vet inte vad han gjort, men det ser ut som en spricka man får i näsan när man varit förkyld och snutit sig ofta, men det är knappast hans anledning…
Då var det kurskväll igen. Det var Carinas tur att ha huvudansvaret. Den här formen känns bra – att vi tar huvudansvaret varannan gång. Efter utepasset frågade vi hur det kändes och kursdeltagarna tyckte att det blir bättre och bättre. Jag har samma känsla. Nu börjar vi bli mer varma i kläderna och vet vad vi ska göra och hur. Gruppen är mycket duktig och läraktig. Hundarna passerar varandra mycket nära och under passiviteten är det lugnt och stilla. Jag är stolt över våra kursare! Enrico och jag var definitivt inte så här lugna när vi gick våran fortsättningskurs och det här är en grundkurs… :-)
På fredag ska jag åka ut till Sara och ta lite bilder på valparna. Looolit, looolit!