Svensk Schäfertidning
Idag fick jag senaste numret av Svensk Schäfertidning på hallgolvet, så är det när man huserar i lägenhet. ;-) Ett mycket intressant nummer med mycket referat och resultat från olika tävlingar, glädjande nog inte bara utställning. Insändarsidorna var också mycket intressanta att läsa. De handlade om bl.a. tv-programmet Insider som sände ett reportage i höstas om extremavel. Tyvärr blev det ingen debatt i programmet utan mest snack om extrema utseenden och blandraser.
Insändarna hade fokus på mentalitet istället för utseende. Jag hoppas att debatten fortsätter och får upp ögonen på dem som älskar schäferhundsrasen, men blivit hemmablinda och tappat fokus på en både mentalt och fysiskt frisk, sund hund.
Enrico är i mitt tycke något mer vinklad än jag själv skulle önska, samtidigt kan jag tycka att en del brukslinjeavlade schäfrar har för lite vinklar. Jag tror att svenska mottot ”lagom” är bäst.
I SKK:s grundregler för avelsarbete står det; ”2:3 …endast använda hund som inte uppvisar tecken på sjukdom, funktionshinder eller har en känd genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman ska bli sjuk eller uppvisa tecken på funktionshinder. Inte heller använda hund till avel som uppvisar beteendestörning i form av överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer.”
I RAS-dokument för schäfer står det att; ”Artos leder till varierande grad av funktionsnedsättning och smärta, hälsoprogrammet bör därför ses över så att endast friska djur kan brukas i avel”. Ändå får man registrera en kull hos SKK efter föräldrar som har armbågsdysplasi. Svenska Schäferhundklubben kräver dock att föräldrarna ska vara friröntgade både fram och bak för att en kennel ska få stå med på deras valphänvisningslista. Det tycket jag är jättebra! Varför inte ta steget längre, att kräva att föräldradjuren är friska för att få registrera kullen hos SKK? Hur många kennlar skulle fortsätta att använda sjuka djur i sin avel som de inte fick kullarna registrerade? Inte många, för ett registreringsbevis betyder högre valppris, och en chans för valpköparna att känna till hundens härkomst.
Schäferhundsrasen är så stor, ca 3 000 st nyregistrerade hundar varje år, att det inte finns någon anledning att använda mentalt eller fysiskt sjuka hundar i avel. Om en hundras skulle ha en mycket liten avelsbas, så kan det finnas anledning att tumma lite på reglerna, för att försöka få fram en så frisk hund som möjligt.
Det som förvånar mig är att så många schäferuppfödare struntar i att se till att valparna röntgas, mentalbeskrivs och mentaltestas. Vad använder man då för verktyg för att utvärdera sin uppfödning? Utställningsmeriter? Jag har även sett hemsidor där uppfödare redovisat höft- och armbågsledsröntgen, mentalbeskrivningar, mentaltester, antal tjänstehundar, starter i bruks och lydnad m.m. Mycket imponerande. Att en uppfödare står för sina eventuella ”misstag” man gjort i valet av avelsdjur är i mina, och många andras ögon, beundransvärt. Ärlighet håller längst.
En uppfödare måste ”ha råd”, både ekonomiskt och känslomässigt, att bestämma sig för att inte använda en individ i avel om individen inte har de rätta mentala eller fysiska förutsättningarna. Det är uppfödarens skyldighet mot valpköparna! Många valpköpare lägger ner mycket tid, känslor och pengar på sin nya familjemedlem. En uppförare måste tänka lite mer ”kallt” på vilka hundar han/hon kan ha kvar i kenneln. Kan inte hunden användas till ändamålet, avel, så kanske hunden måste omplaceras för att en ny hund ska få plats hos uppfödaren. Den här tanken kan kännas ovanlig om man är vanlig hundägare som delar säng med sin ”bäste vän”, men det här är en av hunduppfödningens baksida.
Det finns mycket att lära sig, vad gäller uppfödning. Jag tycker att det är ett mycket intressant ämne som jag försöker att läsa om och lära mig mer. Nästan alla har en åsikt. I slutändan är det hunden och dess ägare som får lida av dålig avelsplanering, inte uppfödaren.
Over and out, för den här gången!